många tankar
Sitter här och känner mig sådär extremt filosofisk, de rullar tankar åt alla håll och jag känner mig nästan gråtfärdig vissa stunder. Jag tror på nåt sätt att allt är för mycket för mig just nu, fast det egentligen inte är det.. Vi ska flytta och det känns som att man inte har nån koll på läget alls, vart ska vi bo?, kommer vi få jobb?, pengar?, mat?.. 1000 grejer som kommer upp i skallen och jag mår fan inte bra av att inte veta.
Men samtidigt blir det ju vad man gör det till, jag har inte sökt jobb ännu för att jag på nåt sätt har skjutit fram det! Anledningen till detta tror jag är att jag är så bekväm med att jag har mitt jobb nu och det är denna rädslan att gå från att ha ett jobb till att inget alls ha?! Jag vet att allt kommer lösa sig för det är ju det här jag vill, VI vill! Sen kommer rädslan för kompisar, hur ska man kunna skaffa sig nya vänner när man är 20år tänker jag? Såklart har jag ju kvar mina få vänner i Boden, men dom är ju i Boden.. precis som nu. Men med träning, jobb och innebandy + syster så ska man väl lära känna nytt folk hoppas jag på. Sen att jag försöker jobba på mitt självförtroende kommer också göra stor skillnad, ett steg i rätt riktning
Jag är så otroligt glad över att jag har min pojkvän att dela detta med, tänk om jag inte hade haft han? Jag menar visst då hade jag bott kvar i Boden och umgåtts mer med mina vänner.. MEN jag hade ändå velat flytta till Piteå, då hade skillnaden bara varit den att jag hade flyttat helt på egen hand! Jag är ju så otroligt dålig på att höra av mig till vänner och det sitter jag och har dåligt samvete över.. men hallå? Inte för folk av sig till mig heller (vissa undantag såklart), så varför ska jag ha dåligt samvete? Jag förstår mig inte på mig själv ibland, men jag förstår mig på andra ganska bra men det kommer jag inte ens gå in på för då blir det ett jävla liv. Människor har så svårt att höra den faktiska sanningen.. tyvärr!
Tillbaka till Fredrik iallafall, jag älskar honom så otroligt mycket och respekterar honom! Vi har snart varit tillsammans i 3år vilket är lika länge som vi känt varandra.. Jag delar mitt liv med en människa som jag känt i 3år men som det känns som att jag känt hela mitt liv, det är helt sjukt egentligen! Jag kan inte tänka mig en framtid utan honom, kanske man aldrig kan i ett förhållande men jag kan inte det, känns som att allt är så planerat! Vi har gått igenom kriser, dödsfall, glada stunder, ledsna stunder, jobbiga stunder, fått riktiga tankeställare + så mycket mycket mer. Hur skulle man kunna släppa någon som man upplevt så mycket med? Jag kan inte ens tänka mig den tanken, och jag älskar min pojkvän så otroligt otroligt mycket så jag vet inte ens alltid hur man ska kunna förklara det? Det går inte ens att förklara.
Sen min familj.. Jag är så otroligt glad att vi är en familj där alla älskar varandra och bryr sig om varandra, för det finns så många som inte har det så! Man har olika band till alla i familjen och det är nog det som är det bästa. Jag är så glad att jag har en familj som ställer upp så pass mycket som dom är villiga att göra och jag hade gjort precis samma sak för dem när dem behöver stöd. Mamma ställde upp otroligt mycket när vi skulle flytta till Harads, hjälpte oss att köpa grejer, kom med massa råd osv. Pappa&Agneta och Nina&Fredrik ska ställa upp otroligt mycket inför våran kommande flytt till Piteå vilket är ett otroligt stöd och det känns så himla skönt! Niklas ställer upp om jag vill ha råd om olika saker eller hjälper mig fixa grejer som jag själv inte hajjar. Lisa är jag så glad över att kunna hjälpa om hon behöver mig, tipsa henne och få henne att prata med mig om det är någonting hon funderar på. Det här är bara några saker.. sen finns det 1000miljoners grejer till som jag är tacksam för att min familj har gjort för mig, och för varandra!
Och vänner.. vad är man utan vänner? Tyvärr var ju allt 1000 gånger lättare när man var liten, då kunde man bara ringa nån så cykla man dit och var med varandra hela dagarna. Nu har man jobb, bor på olika ställen, har olika intressen som tar tid osv. Jag är som sagt skitdålig på att höra av mig till folk, och folk hör inte direkt av sig till mig. Men jag blir alltid lika glad när jag är i stan eller har tid att hänga med alla och bara hänga! Det finns vänner och det finns kompisar och det är en otrolig skillnad på dessa två.. Många vänner har man inte, men desto mer kompisar! Detta är ingen direkt som stör mig, huvudsaken är att man har några vänner som man kan lita på och säga mycket till.
Som mamma har sagt åt mig "När du träffar någon som du inte träffat på ett tag men det känns ändå som att det var igår ni träffades och babblar på som vanligt.. där har du vänner". Jag tänker ofta på det där faktiskt och det är en ganska bra grej.
Jag är glad över dem jag har och dom älskar jag otroligt mycket,
Nu vart det ett himla långt och ganska rörigt inlägg men det bryr jag mig inte om. Jag bloggar ju inte för att hela Sverige ska läsa utan mest för min egen skull. Matintag inlägg kommer ikväll, ska nog rulla mot stan sen!
Men samtidigt blir det ju vad man gör det till, jag har inte sökt jobb ännu för att jag på nåt sätt har skjutit fram det! Anledningen till detta tror jag är att jag är så bekväm med att jag har mitt jobb nu och det är denna rädslan att gå från att ha ett jobb till att inget alls ha?! Jag vet att allt kommer lösa sig för det är ju det här jag vill, VI vill! Sen kommer rädslan för kompisar, hur ska man kunna skaffa sig nya vänner när man är 20år tänker jag? Såklart har jag ju kvar mina få vänner i Boden, men dom är ju i Boden.. precis som nu. Men med träning, jobb och innebandy + syster så ska man väl lära känna nytt folk hoppas jag på. Sen att jag försöker jobba på mitt självförtroende kommer också göra stor skillnad, ett steg i rätt riktning
Jag är så otroligt glad över att jag har min pojkvän att dela detta med, tänk om jag inte hade haft han? Jag menar visst då hade jag bott kvar i Boden och umgåtts mer med mina vänner.. MEN jag hade ändå velat flytta till Piteå, då hade skillnaden bara varit den att jag hade flyttat helt på egen hand! Jag är ju så otroligt dålig på att höra av mig till vänner och det sitter jag och har dåligt samvete över.. men hallå? Inte för folk av sig till mig heller (vissa undantag såklart), så varför ska jag ha dåligt samvete? Jag förstår mig inte på mig själv ibland, men jag förstår mig på andra ganska bra men det kommer jag inte ens gå in på för då blir det ett jävla liv. Människor har så svårt att höra den faktiska sanningen.. tyvärr!
Tillbaka till Fredrik iallafall, jag älskar honom så otroligt mycket och respekterar honom! Vi har snart varit tillsammans i 3år vilket är lika länge som vi känt varandra.. Jag delar mitt liv med en människa som jag känt i 3år men som det känns som att jag känt hela mitt liv, det är helt sjukt egentligen! Jag kan inte tänka mig en framtid utan honom, kanske man aldrig kan i ett förhållande men jag kan inte det, känns som att allt är så planerat! Vi har gått igenom kriser, dödsfall, glada stunder, ledsna stunder, jobbiga stunder, fått riktiga tankeställare + så mycket mycket mer. Hur skulle man kunna släppa någon som man upplevt så mycket med? Jag kan inte ens tänka mig den tanken, och jag älskar min pojkvän så otroligt otroligt mycket så jag vet inte ens alltid hur man ska kunna förklara det? Det går inte ens att förklara.
Sen min familj.. Jag är så otroligt glad att vi är en familj där alla älskar varandra och bryr sig om varandra, för det finns så många som inte har det så! Man har olika band till alla i familjen och det är nog det som är det bästa. Jag är så glad att jag har en familj som ställer upp så pass mycket som dom är villiga att göra och jag hade gjort precis samma sak för dem när dem behöver stöd. Mamma ställde upp otroligt mycket när vi skulle flytta till Harads, hjälpte oss att köpa grejer, kom med massa råd osv. Pappa&Agneta och Nina&Fredrik ska ställa upp otroligt mycket inför våran kommande flytt till Piteå vilket är ett otroligt stöd och det känns så himla skönt! Niklas ställer upp om jag vill ha råd om olika saker eller hjälper mig fixa grejer som jag själv inte hajjar. Lisa är jag så glad över att kunna hjälpa om hon behöver mig, tipsa henne och få henne att prata med mig om det är någonting hon funderar på. Det här är bara några saker.. sen finns det 1000miljoners grejer till som jag är tacksam för att min familj har gjort för mig, och för varandra!
Utan min familj är jag ingenting! ♥
Och vänner.. vad är man utan vänner? Tyvärr var ju allt 1000 gånger lättare när man var liten, då kunde man bara ringa nån så cykla man dit och var med varandra hela dagarna. Nu har man jobb, bor på olika ställen, har olika intressen som tar tid osv. Jag är som sagt skitdålig på att höra av mig till folk, och folk hör inte direkt av sig till mig. Men jag blir alltid lika glad när jag är i stan eller har tid att hänga med alla och bara hänga! Det finns vänner och det finns kompisar och det är en otrolig skillnad på dessa två.. Många vänner har man inte, men desto mer kompisar! Detta är ingen direkt som stör mig, huvudsaken är att man har några vänner som man kan lita på och säga mycket till.
Som mamma har sagt åt mig "När du träffar någon som du inte träffat på ett tag men det känns ändå som att det var igår ni träffades och babblar på som vanligt.. där har du vänner". Jag tänker ofta på det där faktiskt och det är en ganska bra grej.
Jag är glad över dem jag har och dom älskar jag otroligt mycket,
synd bara att endel är så himla långt bort.. ♥
Nu vart det ett himla långt och ganska rörigt inlägg men det bryr jag mig inte om. Jag bloggar ju inte för att hela Sverige ska läsa utan mest för min egen skull. Matintag inlägg kommer ikväll, ska nog rulla mot stan sen!
Kommentarer
Trackback
